Vad händer när en politisk rörelse säger att våld är en “demokratisk plikt”, och samtidigt kallar sitt eget våld för självförsvar, medan motståndarnas ord beskrivs som våld? I veckans avsnitt går Eriksson & Söderman rakt in i en av vår tids mest obehagliga, men mest avgörande frågor: vänsterns relation till politiskt våld, och varför så många på högern fortfarande vägrar ta den på allvar.
Utgångspunkten är nutida exempel där våldsverkare skyddas, ursäktas eller rent av romantiseras. Samtalet rör också hur nätverk, pengar och institutionell makt kan göra extremism både uthållig och effektiv, även i länder som gärna ser sig som “civiliserade”.
Men avsnittet stannar inte vid att peka ut hyckleri. Det handlar om strategi. Om varför högern så ofta fastnar i reaktivt kommenterande, eller i en destruktiv katt- och råtta-lek, medan motståndaren bygger långsiktigt och sätter spelreglerna. Och om hur språk, kultur och institutioner formar politiken långt innan det syns i valresultat. Här används …
